Första dagen på jobbet, eller första gången här hemma jag tar tag i saker. Jag gick vilse i förberedelser, fixade en överambitiös näringsriktig frukost, som tog en timme att förbereda, fyrtiofem minuter att äta, och efteråt kände jag mig så knockad av fiberbröd, grapefrukt och mannagrynsgröt att jag blev sittande, stirrandes ut i tomma intet minst en kvart. Jag tog en dusch, och kände mig piggare efteråt. Jag satte på mig mascara, ja parfym till och med (en liten flaska från YSL, med namnet Cinema som jag hittade i ett vitt kuvert på hallmattan, jag tror att det kanske var en gåva som tack för någon tidningsprenumeration), allt för att dra ett sorts gräns mellan då och nu, mellan mitt slöa lediga jag och en person med ambitioner. Sen satte jag mig ner, livrädd inför de högar jag samlat på mig under min ledighet, övertygad om att de skulle slå upp mot mig som rutten frukt, att jag skulle finna hundra otäcka små papper som krävde min underskrift, bortglömda räkningar från i somras, påminnelser, allvarliga saker från banken.

Men inget var speciellt blodigt, bankpapperna tackade bara för pengarna de plockat via autogiro, information från bostadsföreningen om ett framtida balkongbygge (jag har anmält intresse för en uteplats, efter den här lediga vintern är jag osäker på om jag har råd med det), och så ett schema över invänjning på dagis. Toddan börjar på dagiset här på innergården om tre dagar. Jag är mycket förväntansfull inför det, inför att se hans reaktion inför de andra ungarna, inför andra leksaker, nya rum, knuffar, utflykter i regnkläder, ja något större än den här sömniga lägenheten. Och förväntansfull inför vad dagis kommer att göra med mitt liv. Jag föreställer mig oceaner av tid, tid att sitta hemma framför datorn helt ensam (inga vällingflaskor framför skärmen, flottiga små fingrar i mitt ansikte eller Nickelodeon på teve), tid att simma, ja sträcka ut mig för första gången sen i våras, kanske till och med tid att läsa böcker.