![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna5.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna7.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna40.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna42.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna48.jpg"))
Toddan har alltid stegat fram lyckligt till andra ungar på Ica, petat dem försiktigt i magen, smajlat stort, smajlat större när de bara glott stumt tillbaka, och han har studsat upp i okända släktingars knä och jag har tänkt att han kommer att kliva in på dagis med samma självförtroende, utan minsta tvekan, som om det vore en nyanlagd, ljus och klar gräsmatta. Och nu är det som att stå med nyckeln i dörren, redo att gå och plötsligt höra den onda lilla rösten börjar tala, den som hotar med krig och kraschade flygplan och en påslagen spis som kommer att sätta eld på hela byggnaden om jag inte vänder nu.
Kommer han att klara sig? Är han inte för annorlunda? Idag har jag bara kunnat se hur excentrisk och oanpassad han är. Hur aggressivt han försvarar sina bilar och gosedjur inför alla som ens närmar sig dem, hur ointresserad han är av att lära sig prata (han språk består av nickningar, pekfingrar, små grymtanden med olika tonfall, som vi alla förstör väldigt väl, men varje gång jag försöker utöka det med riktiga ord, ruskar han bara på huvudet så att det röda håret bildar en jättelik hjälm och skrattar förtjust, som en gammal dam, som om han verkligen tyckte att jag var löjlig), och hans, som jag tänker på det, mycket speciella skräck för smuts, vad som helst, nedkissade blöjor, tandkräm på kinden, brödsmulor på fingrarna (minst tio gånger om dagen sträcker han fram sina små nävar mot mig, vädjande, som om det gjorde ont). Det där sista är det konstigaste av allt. Jag har egentligen aldrig städat hemma, det finns inget “före” dammråttor, mosade vindruvor, grus och kladdiga läskfläckar på golvet som Toddan kan minnas och längta efter. Det är något han formulerat för sig själv helt självständigt en dag, att han föredrar att ha det prydligt omkring sig.