Hela helgen präglades av samma brist på tempo, av en slö väntan på att något skulle hända, vädret slå om igen, temperaturen stiga åtminstone fem grader. Jag hade på mig fingervantar, Toddan en lustig stickad tröja som fick honom att likna motivet på en norsk resebroschyr. Jag kokade upp diverse varma vätskor, choklad och te till mig, välling och nyponsoppa till Toddan, men de hade inte den förlösande verkan jag hoppats på, och på söndagskvällen satt vi där, bland koppar och urdruckna glas, inget på teve, inget att göra, inte ens ett nytt mail i inboxen. Och jag slogs av en idé, sensationellt hurtig för att vara mig, att vi måste ut, att det var det enda sättet att vakna till liv.

Men det blev en snabb promenad, snön blåste i ansiktet på Toddan oavsett i vilken riktning jag drog vagnen, och när jag lyfte upp honom blev han bara stående helt stilla, med tårar i ögonen, plågad, frusen. (Jag kastade till och med en meninglös liten snöboll på hans sko, i ett sista försök att liva upp situationen men han blängde bara på skon och sen på mig, häpet, sårat, precis som Jeff Daniels i Dum och Dummare). Så vi återvände till lägenheten, den verkade den faktiskt trevligare nu, något varmare, och vi slog oss ner framför datorn, Toddan invirad i en filt, med kakor och ett tetrapack med päronjuice, och gjorde det som han gillar bäst, nämligen titta i det lilla digitala fotoalbumet jag har ställt samman, om och om igen (och helst av allt på bilden när han är tre månader och ligger i handfatet bland badskum och gummiankor från Åhléns, avmätt och dåsig som en buddha). Det var så uppenbart sista dagen innan dagis, lugnet före stormen, allt det där.