Jag har svårt att samla mina upplevelser från dagis i kronologisk ordning, därför att allt var så överväldigande. Ljuset på morgonen, den annorlunda ljudbilden (o gud när hörde jag senast fågelkvitter?), tio storögda ungar i overaller på innergården, pulkor, galonvantar, alltihop en rosig, hurtig motsats till mitt senaste halvårs innesittartillvaro. Chocken över lokalerna, stora, barnvänliga i minsta detalj med handfat i knähöjd, hinkar med neongrön lera, teckningar, penslar, glasflaskor med vatten färgat i lila, orange, rött och gult. Toddan älskade att kuta runt på det skära laminatgolvet, la beslag på alla bilar och bollar (som jag befarat), försökte åtminstone humma och klappa med i sångerna, men stirrade frågande på mig när det var hans tur att plocka upp en leksak ur en blå plyschpåse. Det var en stor upplevelse att betrakta honom på håll, jag la märke till sånt jag inte hade en aning om: att han är lång och smal till exempel, att hans hår verkligen har en speciell rödbrun färg, att han inte är en baby längre.
Anteckningar från personalrummet på dagiset, där jag stirrat en hel del på en phalaenopsis i fönstret och bläddrat i Läroplan för förskolan, medan Toddan klarat sig på egen hand för första gången: ”Något nytt börjar definitivt här, jag vet inte exakt vad, mer än att jag kommer att behöva hälsa på människor, konversera, föra mig. Den manliga förskoleläraren, vad hette han nu igen, var snygg. Å, jag är trött, jag minns inte när jag var såhär trött. Jag måste lägga mig tidigare men när? Tolv, ett? Herregud, jag har inte gått och lagt mig klockan tolv sen jag var fjorton år.”