Har jag nämnt Cesana? Att det är den knytpunkt där jag ägnar minst en halvtimme om dagen åt att vänta på en ny buss, som ska ta mig den sista sträckan till presscentret? I vilket fall, där har jag alltså spenderat en hel del tid. Det är en oansenlig ort, en bensinmack, en pizzeria, en bar och resterna av en flod som rinner längs med den enda asfalterade vägen. Idag när jag stod där, och tittade ner mot vattnet – glimrande stenar, skum, uppbrutna isflak – greps jag av en känsla av att ha varit här för länge, att jag nu var helt utan sammanhang. Toddan – kommer han att känna igen mig? Kommer jag att känna igen honom? Jag försökte samla ihop alla detaljer, rött hår, plutig underläpp, men det blev bara just det, lösa detaljer, konturer, men inget sammansatt liten ansikte.