Kanske var det bristen på sammanhang som gjorde att jag, utan att jag själv riktigt uppfattade det, tillslut blev en del av Expressens trupp av utsända reportrar. (När det väl hände, när vi satt i hotellbaren och pladdrade om sportstjärnors olika manéer, om att handdukarna på hotellet stinker klorin, om att vi börjat bälga kranvatten därför att Bonaquan smakar tvål, var det som om det var det mest naturliga i hela världen, som om jag knappt känt en människa förutom dem.) Eller så var det bara för att OS-programmet glesade ut, och vi började besöka samma tävlingar. Nej, jag trodde verkligen inte att jag skulle återvända till Pinerolo, efter den där natten, men det gjorde jag därför att det svenska damlaget i curling tog sig till final. Halva Expressentruppen skickades dit, och därmed fanns möjlighet att åka med hyrbilen (tre gånger så snabb som bussarna).

Det var en kväll då vi var less på ”guldfesten i natt” (populärt bland redaktörer, mindre populärt hos reportrarna, åtminstone efter fyra svenska guld och transporter till och från prisutdelningar, champagnesprut och artiklar författade med snabbkaffe under frenetiskt nagelbitande mitt i natten). Våra arbetspass (minst 14 timmar), matbristen och så vidare, gjorde att vi att vi hoppades på ett silver, på en bit mat någonstans där vi kunde fira en enda lugn kväll. Nu blev det aldrig silver, utan ett femte guld och därmed ännu en ”guldfest”, dessutom försenad, så försenad att Expressens absoluta deadline (kl 02.00), innan tidningen går till tryck plötsligt blev ett reellt hot. Jag fick se ett helt annat tidningsarbete än det jag var van vid, fjärran från de lugna lämningar vid femtiden till ledar- och kulturredaktörer på väg till dagishämtning. Christofer som halvt gråtfärdig, halvt rasande, vrålade åt nattchefen i Stockholm, att ”allt går åt helvete, festen kom ju för fan aldrig igång och jag håller på att spy här!”. Det höll vi alla på att göra, under den slingriga vägen tillbaka, men det vara bara Christofer som var satt att rapportera från festen och han var tvungen att göra det i bilen.

När vi kom fram var presscentret stängt, ett gäng malliga karabiniärer (händerna på batongerna och pistolerna), höll på att låsa igen alla dörrar skrattade åt oss när vi hävdade att vi stannat kvar till två häromnatten. Det var inte lönt att bråka med dem, insåg vi, och så var det tillbaka till bilen där Christofers dator var på väg att laddas ur. Tvåslaget närmade sig obarmhärtigt, Christofer skrev, paniksvettades, knölade av sig en tröja, svor emellanåt över sakerna stillstånd, medan vi andra (en fotograf, en som gör webbteve och jag som skriver krönikor, men aldrig reportage – vi kunde inte hjälpa honom), satt tysta, osäkra på vart vi skulle titta någonstans för att inte jaga upp stämningen ytterligare. Ska det vara såhär?, tänkte jag, är det här normalt?. Och blev något lättad när Christofer, efter att ha fått iväg det sista och läst in ingresser, reste sig upp ur bilen, tog ett varv på parkeringen – snöflingor som virvlade, ljuset från en ensam lyktstolpe – och utbrast att ”det här är det vidrigaste jag varit med om”.