Näst sista dagen drabbades jag, som en given grand finale, av magsjuka. Knappast en av de mer besvärliga men fortfarande en magsjuka, en magsjuka som hade legat där och gurglat i maggropen ändå sedan åksjukefärden från Pinerolo för att sedan slå till på morgonen. Jag åkte till presscentret ändå (dumma mig!), men skickades till hotellet direkt såklart på grund av risken att smitta ned hela redaktionen. Det var en helvetestur tillbaka, bussarna var fullproppade, jag blev inklämd av en karl, uppenbart nyss kommen från skidbacken, svettig och med en sur andedräkt, som gjorde att spyorna panikkörde. Och de där jävla serpentinvägarna – där och då kändes de som en motståndare i klass med värkarna innan Toddan föddes, vid varje sväng greppade jag sätet framför mig och hoppades behålla medvetandet (läpparna vitnar, bröstkorgen som knyter sig).

Det var en bussresa för mycket, det var ett ögonblick då jag tänka att det här är ett skämt, det måste vara det, vad gör jag här, i ett jäkla alplandskap och skumpar fram och tillbaka, upp och ner, vad har det här med mig att göra?