De känns overkliga nu, mina sista timmar på hotellrummet, ja mina sista timmar i Italien. Mest för att de tycks som om de gick i slow motion, för jag hann tänka så mycket (jag ägnade säkert en halvtimme åt att försöka placera ett monument, en skapelse i lysande neon, orange, lila, rosa, som jag hade noterat massor av gånger, genom bussfönstren, utan att minnas var). Och jag var förtvivlad (alltså på riktigt, jag ångrade alltihop, inga krönikearvoden, ”upplevelser” eller ”erfarenheter” var värt det här, och för övrigt, tänkte jag, kommer ett OS i Turin, aldrig gå till historien som nåt storslaget Cortina d’ Ampezzo och därmed kommer det aldrig ens finnas någon som bryr sig om huruvida jag var ”där”).

Men magsjukan övergick i feber, jag beställde upp en cola – jätteglas, skallrande isbitar, ljuvligt – och jag kom inte bara att acceptera läget, utan gilla det, tycka att det var romantiskt till och med i all sin jävlighet. Jag somnade, vaknade, somnade igen och när feberdimmorna tillslut klarnade något var det mörkt ute, jag hade ingen som helst aning om vad klockan var och var för utmattad för att ta reda på det.

Någon förde ett upphetsat telefonsamtal på ett språk jag inte uppfattade. Jag stirrade på istapparna utanför mitt fönster (jättelika istappar, överallt dessa dinglande olycksbådande istappar bara ett par meter ovanför huvudena på folk), lyssnade på samma Pixies-skiva, om och om igen, och sen bara på en och samma låt, på så låg volym att den tillslut bara låg som ett knappt hörbart surr längst bak i huvudet: “I can hardly wait, baby… I can hardly wait, ’til we go down… to the well”…