![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna5.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna7.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna40.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna42.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna48.jpg"))
Jag träffade aldrig någon från Expressen igen, sen jag låste in mig den där eftermiddagen, de var bokade på andra plan och när jag klev ut från hotellet för sista gången var det påtagligt hur allt var över. Enstaka journalister bökade med papper och pass vid busshållsplatsen. En av dem bar på ryggsäcken som presskitet var nedpackat i och den tycktes redan nött, tråkig. Det var disigt för första gången. Det fick mig för övrigt att tänka att jag varit orättvis, att ja, det hade ju varit vackert här i alla fall. Men när jag färdades mot flygplatsen, fortfarande febrig – Bowling Torino, Banca Intesa, Carrozzerria Caselle – var det också allt jag förmådde tänka om den här platsen. Faktiskt kändes Turin avlägset redan innan jag steg på planet. Och när jag försökte samla ihop mina minnen från de här veckorna blev det bara till en enda osammanhängande röra av vimplar, flottiga papptallrikar, solbrännor, säkerhetskontroller, tidtabeller som inte stämde.
Ja, förutom den där promenaden under min natt i Turin, den framstår mer och mer som ett under av substans bland det övriga. Inte för att vi egentligen sa så mycket till varandra. Han hette Tom Shaer, var pensionerad sportkommentator från Chicago och i Turin för att coacha andra kommentatorer. Judisk kanske, blänkande skor, portfölj, så ypperligt amerikansk i hela sin hållning, och jag älskade hur han bekräftade allt jag sa med ett tevemässigt lugnt leende. Han pratade om ändlösa livsutsugande arbetsdagar då han bevakat Michael Jordans alla matcher, om sin skilsmässa, om att trappa ner, göra något annat. Han vill ligga med mig, tänkte jag hela tiden, han tänker fråga om jag vill följa med upp för han funderar just nu på hur jag ser ut bakifrån med handflatorna mot nån diskbänk. Men han frågade aldrig. När vi efter fyrtio minuter fortfarande inte var i närheten av mitt hotell klev han istället in på Hotel Le Meridien Turin Art+Tech, bad dem ringa efter en taxi åt mig och vinkade sedan av mig med ett mjukt ”goodbye kid”.