![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna5.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna7.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna40.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna42.jpg"))
![Linna Johansson](javascript:zoomimage("http://www.linnalog.com/wp-content/Linna48.jpg"))
Jag hann knappt sjunka ner i klippstolen så bubblade vad jag antar är omställningen från sömnlösa WoW-nätter till dagistider upp och knockade mig så pass att jag gav upp direkt. (Det förvånade mig, för ännu så länge har jag inte lidit av det så som jag förväntade mig, jag kliver bara upp, och sen, när vi kommer ut stirrar jag fortfarande häpet mot innergården där den badar vit och oskuldsfull i skolsken, varje morgon.) Det var som om ingenting längre betydde något så länge jag fick luta mig tillbaka, flyta bort. Ingen hysterisk äggklocka, ingen brödrost som smällde upp bakom ryggen på mig, utan bara tung luft, fylld av hårsprejer och frän väteperoxid som pirrade i mina näsborrar.
Det var den enklaste dagen på länge, en dag då jag definitivt lämnade snöslasket i Cesana bakom mig. Jag satt där och tittade på de brustna blodkärlen i mina ögon och hårtestarna som landade i mjuka mörka högar runt mina fötter. Jag gäspade, tårar vällde fram. O vad jag ville ha just den här kravlösa intimiteten, lagom hårdhänta fingrar som formade och delade upp och slet upp hårstrån med rötterna utan att kräva så mycket som en liten moderlig kram i gengäld. Min frisör var den inkännande sorten, hon log, hon förstod, hon lät mig guppa runt ensam på min luftmadrass där kallprat var förbjudet.