OK, det här är vad jag skulle vilja ha i år, nej jag har nog alltid velat ha det, ja innan Seinfeld också (jag växte upp mitt i en tät skog, mellan Stockholm och Nynäshamn, utan asfalterade vägar och definitivt utan tonårshäng utanför någon grillkiosk): en krets, en plats, ytterligare ett vardagsrum fast ett snyggare så att jag var tvungen att använda kontaktlinser istället för mina flottiga glasögon från högstadiet. Tvungen att spegla mig, på riktigt, leta fel, leta efter hårskum, leta nycklar, kolla spisen igen, skynda. Fan, jag skyndar aldrig. Jag är aldrig på väg nånstans. Jag skulle vara där med Terese kanske (fotograf, jag känner henne inte, men hon är en kanske-vän, jag har haft en handfull såna, jag har nog aldrig velat något med dem utom Terese). Och vi skulle inte utöva den där sortens vuxna kvinnlighet så som den formuleras i
t ex den där stilhandboken som numera tjänar som Toddans målarbok. Vi skulle aldrig bära cardigans eller halsband med berlocker. Vi skulle inte diskutera minimala framsteg, presterade utan intresse eller lust, tack vare något gymkort vi fick i julklapp. Vi skulle prata om teve och sex (inte om matlagning, trevliga resmål, eller framtiden i tioårsperspektiv). Vi skulle inte ha varsin favoritdrink. Vi skulle inte nödvändigtvis dricka måttfullt.

(Å, offentliga toaletter! Bland mina klaraste tonårsminnen hör de där minuterna då jag alltid gick från klarvaken till astrött på någon fläckig sits, med en blandning av skitparfymerad handtvål, urin och öl i näsborrarna. Jag råkade aldrig ut för någon i Turin, inte en riktig rejäl offentlig toalett, utan bara en provisorisk helt välstädad på presscentret i Sestriere så svinkall, någonstans fanns ett vidöppet fönster, att jag aldrig tillbringade mer än tjugo sekunder där inne.)