Linna Johansson
Linna Johansson
Linna Johansson
Linna Johansson
Linna Johansson

Jag gör vissa saker för första gången, igen. Som att hyra en DVD, en vanlig onsdag.

Och jag tittar på teve nu. Mycket. Tevetittandet är det enda jag upprätthållit det senaste året, mest på grund av tevekrönikorna jag skriver för Expressen två gånger i veckan. Jag tittar på nästan allt och fastnar oftast för de återkommande tävlingsprogrammen där deltagarna röstas ut en efter en. Till exempel ett om hundar där ägarna gör upp om ett modellkontrakt till sina uppenbart alldagliga djur (tittarna har hittills kunnat ringa in och vinna ”60 kg högkvalitativt hundfoder, ”en exklusiv matskål i krom”, ”moderiktiga hundkläder”, och så vidare om de vet det rätta svaret på frågor som ”vad hette den första hunden i rymden?” och ”vilken ras tillhörde Lassie – collie eller tax?”).

Mest gillar jag Big Brother. Jag brukar sitta golvet (mina glasögon är gamla som sagt, och min syn har blivit betydligt sämre sen jag skaffade dem, ibland tror jag att jag kommer att bli blind), och stirra in i det öppna kök som utgör den lilla piazza där de tjugonånting-deltagarna passerar, stannar upp, säger nåt knappt hörbart. Jag tänkte ett tag att det var voyeuren i mig som lockades av kameror som ser allt men någon sådan finns inte tror jag nu för jag tog nyligen helt ofrivilligt del av min grannes utdragna högljudda samlag och blev lika illa till mods som om jag just lyssnat på mina föräldrar.

Nu tror jag att det är något annat, ja i själva verket bristen på händelser som fascinerar mig, att det är tristessen, askkopparna, den övergripande känslan av att allt kommer att se ut såhär imorgon också. Jag har alltid hyst en speciell ovilja inför plötsliga avbrott i vardagen, bostadsföreningens städdagar, brandövningarna i skolan, ja till och med inför idrottsdagarna fastän idrott var mitt enda favoritämne. Men jag ville att det skulle ske så som det brukade ske, på grusplanen med Shell-macken i bakgrunden, den stora tunga eftermiddagshimlen, duggregnet, allt det där, och inte tidigt på en enorm idrottsplats i en prydlig grannkommun med andra skolor, andra ungar.

3 kommentarer till “” »»

  1. Kommentar av Gunilla | 21/04 2006 7:07

    Just så. Vardagens trygga lunk som inger stabilitet, och känslan “det är bra så, här vill jag vara”. Varje inbrottsförsök som skapar obalans är allt för påfrestande och bör beivras.

  2. Kommentar av Johan H | 21/04 2006 8:21

    … eller så är detta teve-tittande en naturlig nedtrappning och avväljning efter ett liv som WoW-beroende?
    Nu har jag inte spelat WoW, men jag undrar ändå om man kan uppleva samma fascination för tristessen, eller bristen på händelser där? Så var det definitivt när jag för ett antal år sedan var helt inne på att spela ubåtsspel på datorn. Det kunde hända att jag låg och patrullerade i en vecka på någon koordinat utan att något direkt hände än att man kanske såg ett flygplan vid horisonten. Otroligt mycket mer intressant som spel än alla dessa shot-em-ups.

  3. Kommentar av christina | 21/04 2006 8:46

    den där stilla BB-tristessen gör mig vansinnig. jag klarar inte av att ta det långsamt och att titta på andra som gör blir på något konstigt sätt än mer plågsamt. trots det avundas jag dem deras stillhet, men kanske inte resten.

Svara »»