Det dräller in tidskrifter i brevlådan, modemagasin, inredningsmagasin (jag läser alla), avantgardistiska kulturmagasin som jag däremot sällan läser men gillar att bläddra i för alla bilderna på dekonstruerat herrmode och människohud i närstudie. Tidskrifter jag glömt att jag prenumererar på men nu kastar jag mig över dem, som en nyfrälst. Jag är mer mottaglig för extraordinära livsstilar än vad jag nånsin varit, för erkända musikvideoregissörer som lever på motell, barnskådisar med eget imperium och så vidare. Jag bryr mig inte ens om att storyn om en svensk entreprenör inom kosmetika bosatt i upstate New York, förmodligen faller på att hon själv aldrig har tid att sitta i sin våtmålade kolonialstuga fylld av bevarade möbler från nån flickskola i Vermont. Jag vill tro att det ser ut precis så, med oändliga mängder fritid, rådjur och ekorrar, höstlöv, och Jessica Lange i hängselbyxor och gummistövlar på andra sidan staketet, och att festerna i området verkligen är ”många och väldigt spännande”.

Mest för att jag då har lättare att tro att mitt liv skulle kunna bli grandiost också. Just nu slänger jag allt som inte är grandiost. Billiga kläder, Toddans torkade tuschpennor, pappersberg (barnboksklubbar, erbjudande om en ny kabeltevekanal, inbjudningar till journalisthappenings – definitivt inte grandiost, sällan identifierar jag mig så lite som skribent som när en grupp tongivande journalister i tweeduniform samlas i förbokad restaurang i centrala Stockholm och avhandlar någon pressetisk fråga med tillhörande löjromstoast).