Det är förresten inte enbart Publicistklubbens regelbundna samtalsövningar jag undviker. Jag deltog en gång för fem år sedan i vad jag tror var en födelsedagsfest, nej en inflyttningsfest var det. Lägenheten var ljus och modern, medelåldern inte speciellt hög. Cigaretter som glödde i mörkret på balkongen, utsikt över vatten, vår på väg att bli sommar, något jag ville stanna kvar i för evigt trodde jag då. Men så gled samtalen in i diverse för mig häpnadsväckande småborgerliga frågeställningar: Om inte folk skiljer sig för lättvindigt nuförtiden? Om det nödvändiga i en villa eller åtminstone ett närliggande landställe när barnen kommer. Unga ansikten vridna i frökenaktiga grimaser, vuxenlekar, dåliga självförtroenden, dålig hållning. Det skulle bli, kan jag konstatera nu, sista gången jag överhuvudtaget gick på branschkalas. Sen dess har jag alltid varit illa däran i någon respektingivande sjukdom, på väg till Köpenhamn eller en släkting när det vankas sammankomst skribenter emellan. Jag utsätts ibland för nåt utkast till en halvkollegas debutbok (alltid skittråkiga), men oftast inte. Andra skribenter tråkar ut mig. Jag skulle vilja bli imponerad, åtminstone nån gång, men det händer aldrig.

Jag gissar att Terese hade kunnat kliva in och representera vad som helst förutom det där men att det råkade vara just bild istället för text (skivomslag! musikvideos! film!), verkade igår så romantiskt och storslaget att jag överväldigades av småsaker. Hennes bakgrund (Ecuador och Bohuslän istället för stockholmsk norrförort eller Skåne), att hon bar riktiga pumps istället för polotröjor (alltid sladdriga, mjälliga, varför vill en högavlönad redaktör inte köpa riktiga kläder?). Det var första gången jag var ute på två år och jag uppfattade både uttalade och inbillade förslag (charter i höst? sömniga sensommardagar i skärgården? Visst, visst). Det var varmt när jag såsade hem över trottoaren, rätt så berusad, det var den där natten på balkongen fast nu precis som jag vill ha den.