Haft en lyxhelg, verkligen. Bläddrat i tidningar, lagat köttgryta med min unge. Var på Moderna Muséet och tittade på Africa Remix. Muséer är till för barn. Man slipper stå fyrtiofem pliktskyldiga sekunder vid varje verk. ”Titta ett elefantfoster!” sa jag. ”En gjis!” sa han och sedan knallar man vidare. Bäst gillade han såklart denna installation av Jane Alexander. Mest för att de små figurerna i allvarliga kostymer var i hans storlek, fast oj, något skilde dem från ungarna på dagis.

Jag gillar att titta på konst på det här viset, ligga på knä och undersöka om bilföraren i hörnet har skor på sig (Det hade den.) Förstår inte riktigt vad man ska med live-konst till annars, bara glo? För det finns det ju böcker, formgivna och klara utan dammig vit museiinteriör, folk och papperspåsprassel i vägen. Men samtidskonsten som fördomskrossare? Håller med Mårten Arndtzén om att näe, kanske inte ändå. Blev mest av allt sugen på att åka tillbaka till Gambia igen där jag var för ett par år sedan och upplevde ett par våldsamt existentiella minuter i charterbussen då samma färger som här blandades framför mina ögon: vitt, gult, grusvägens brända röda nyans.

I museishoppen skulle Toddan apselut ha en liten bil från Madagaskar tillverkad av en läskburk.